Dag 2 Måndag 6 juni

Så här såg vårt hotellrum ut vid midnatt när vi kom dit.

Utsikten var heller inget att klaga på även om vädret var grått just då.

Vi vaknade som vanligt ganska tidigt på morgonen och efter att vi fått frukost tog vi oss en liten rundvandring i byn. Det bor inte många här, endast ca 2000 personer, men det pågår en viss nybyggnation.

Vi hann med ytterligare en tur i byn, den här gången gick vi på affärsgatan. Vi slank in i några av affärerna och handlade lite.

Vart vi än vänder oss står det snöskotrar. Alla innevånare måste ha minst en var. Verkar som om man bara lämnat skotern där man sist parkerade. Sommaren är väl kort kan jag tro och snart är skotersäsongen igång igen. Många var försedda med gevärsfodral.

Här är radhussområdet (finns nog bara ett)

Efter lunch bar det iväg till museet, för att vi skulle få chansen att bekanta oss med djurlivet och historien i området.

Efter museet gick vi ner till hamnen och båten.

Nu skulle äventyret börja.

Efter välkomnandet och presentationen var det dax att snacka säkerhet.

Att säkerheten är hög ombord fick vi många exempel på under resans gång. Man klarar sej inte länge mot varken isbjörnar eller iskallt havsvatten utan rigoröst säkerhetstänk.

Så kastade vi äntligen loss. Det är ju det här vi har väntat på så länge.

Efter middagen gick vi ner till hytten för att ha lite siesta. Då knackar det på dörren och där står stewarden med en flaska vitt vin i kyla och på stapplande engelska förklarar att pavan är till Märit. Vi fattar ingen ting!

Men sen såg vi lappen han hade med sej. Våra vänner Karin och Bengt-Åke hade på något mystiskt sätt beställt en flaska vin via resebolaget till Märit med hälsningen "Grattis på födelsedagen i efterskott".

Inte ofta man ser unga fröken Norgren totalt svarslös, men nu var hon det.

Vårt första stopp var kolgruvebyn Barenstburg. Byn är en gammal sovjetisk kolgruveby, fortfarande i drift, men med mycket tveksam lönsamhet. Men ryssarna vill inte släppa taget om denna enklav på norskt territorium.

 Här besannades alla mina fördomar hur det ser ut i Ryska samhällen. Förfallet var allmänt förekommande, även om en viss modernisering sker. Upprustningen tar lång tid, man har ju inte precis byggvaruhuset runt hörnet i fall det skulle fattas nån spik eller brädbit

Ryska konsulatet var nästan den enda byggnaden som var i bra skick

 Här är svalbards enda skog

 Alla hus på svalbard är byggda på pålar som är nergrävda långt ner i tjälen för att dom överhuvud taget ska stå stilla. Här har pålsystemet gett upp och huset har hamnat ordentligt på sniskan.

 Här hittade vi också skörbjuggsörten. En c-vitaminrik växt som räddat en och annan från skörbjugg.

 En och annan bil fanns det här, men vi såg inte röken av någon snöskoter.

 Måsarna har sina favoritställen.

 Att upprustningen har startat såg vi några tecken på, bla det här taket.

 Men som ni ser finns det ett och annat kvar att göra.

 En väldigt lång och brant trappa fanns det ner till kajen, 269 steg tror jag att det var.

 Naturligtvis besökte vi puben på Barentsburgs hotell. Det gick till och med att betala med kort, men jag avstod. Vem vet om ryska maffian äger telefonledningen, då kanske kortet blivit kidnappat :-)

Vid 22-tiden återvände vi till båten för att fortsätta njuta av det otroligt vackra landskapet.

Bilden nedan är tagen vid 23-tiden på kvällen. Jag var tvungen att blända ner ordentligt mot solen för att det skulle bli nåt överhuvudtaget. I verkligheten var det ljust som på dagen och solen stod lika högt på himlen som den gör då.