Drömmen om Svalbard

Det här är Märit, en tjej på ca 10 år.

Året är omkring 1970 och TV-apparaten har något år tidigare gjort sitt intrång i det svenska folkhemmet

 En kväll visade man ett inslag från Svalbard, som den då 10-åriga tjejen blev helt betagen av.
Hennes längtan att få se Svalbard i verkligheten startade.

Och nu, 40 år senare, efter att ha läst mängder med böcker och sett många andra TV-program från området, förverkligades äntligen hennes dröm, tack vare en annan teknisk landvinning som gjort entré i det svenska folkhemmet, Internet.

Under en lunchrast i november 2009 bestämde sej Märit för att spela bingo på nätet.
Insatsen var en, under veckan en lottovinst på 24 kr
 Lunchrastens bingo, genererade en vinst på 416 kronor

Men den genererade också en inbjudan att delta i kvällens finalspel där vinsten kunde bli betydligt högre.

Så kl 21.30 på kvällen gick finalen av stapeln. Naturligtvis var hoppet att vinna någon större summa minimalt, men det var ändå kul att ha kommit till final.

21.40 tittar jag, (Lasse), förbi och frågar precis som vanligt om det möjligen hägrar någon miljonvinst (skulle behöva en ny fyrhjulsdriven traktor) men hoppet om detta har för länge sedan lämnat henne. Hon låg tretton nummer efter.

21.50, mitt i kvällsbestyren, hör jag plötsligt någon som skriker nåt alldeles otroligt och som springer runt i huset.

jag hittar en halvt hysterisk Märit i pannrummet.

JAG HAR VUNNIT 100 000 skriker hon...

Och här börjar vår resa till Svalbard.

Det är klart att våra tankar om vad vi skulle köpa för så mycket pengar cirkulerade kring praktiska saker den första timmen.

En annan traktor, fler djur, tvättmaskin, husrenovering, bilreparation, våra fyra barn mm mm.

Men som en blixt från klar himmel kom tanken;

SVALBARD, så klart!!!

En 40-årig dröm skulle gå i uppfyllelse

Här har vi varit

Mellan Nyänget i Medelpad Longyearbyen är det ungefär 1700 km fågelvägen

Här är vår resrutt ombord på M/S QUEST. För att du ska få någon avståndsuppfattning så ligger

Hinlopensundet, där vi vände, uppskattningsvis ca 150 km nordöst om Longyearbyen.

Dag 1 Söndag 5 juni Avresa och ankomst

På väg hemifrån. -1 och frost ute.

Ett litet stopp på vägen.

Här åker triangiaköket fram och riktigt kokkaffe görs iordning.

Karlsson hittar en liten blomma, tror det är en smultronblomma. Fota, fota!

Parkering på Gardermoen. Inte lätt att hitta här inte.

Vi körde nog några varv innan vi kom hit.

Som tur var, så låg inte busshållplatsen så långt ifrån. Vi kunde ta vår packning och gå dit och sen bli transporterade till rätt ställe på flygplatsen.

Ett bestyr var det att komma igenom säkerhetskotrollen. Inte för min del, men Lasse fick gå igenom ett antal gånger innan dom släppte iväg oss (honom), det pep och hade sig varje gång han gick igenom bågen. Två helt orutinerade, som skulle ut på äventyr!

Ja, säger då det, "toka" på grönbete!

Jag (Märit) hade laddat med 2 förpackningar åksjukepiller. Jag har inte flygit på 30 år, men det tyckte jag INTE om då och har inte flugit sen dess. Men tänka sig...inte ett dyft att obehagskänslor!

Wow, tror banne mig jag ska ut och flyga oftare!

Varken stigning eller landning gjorde mig nåt, det som varit så besvärligt innan.

Svalbard = landet med de kalla kusterna.

Framme  på Svalbard och Longyearbyen. Fullt dagsljus trots att klockan visade midnatt.

Buss väntade, för att frakta oss till hotellet inne i byn (huvudstaden).

Vid entrén fanns den här skohyllan.

Här förväntades man att ta av sig uteskorna! En sed, som lever kvar sen förr.

Efter installation på hotellrummet besökte vi puben. Öppet alla dagar till 02.00.

Karlsson ser nöjd ut! Klockan är här 00.30.

Herreminje, gamla folket, vaken nu, och är på "lokal"?!?!

Utsikt från hotellfönstret. Vi börjar ana vad som väntar oss, nästan...kanske.

Dag 2 Måndag 6 juni

Så här såg vårt hotellrum ut vid midnatt när vi kom dit.

Utsikten var heller inget att klaga på även om vädret var grått just då.

Vi vaknade som vanligt ganska tidigt på morgonen och efter att vi fått frukost tog vi oss en liten rundvandring i byn. Det bor inte många här, endast ca 2000 personer, men det pågår en viss nybyggnation.

Vi hann med ytterligare en tur i byn, den här gången gick vi på affärsgatan. Vi slank in i några av affärerna och handlade lite.

Vart vi än vänder oss står det snöskotrar. Alla innevånare måste ha minst en var. Verkar som om man bara lämnat skotern där man sist parkerade. Sommaren är väl kort kan jag tro och snart är skotersäsongen igång igen. Många var försedda med gevärsfodral.

Här är radhussområdet (finns nog bara ett)

Efter lunch bar det iväg till museet, för att vi skulle få chansen att bekanta oss med djurlivet och historien i området.

Efter museet gick vi ner till hamnen och båten.

Nu skulle äventyret börja.

Efter välkomnandet och presentationen var det dax att snacka säkerhet.

Att säkerheten är hög ombord fick vi många exempel på under resans gång. Man klarar sej inte länge mot varken isbjörnar eller iskallt havsvatten utan rigoröst säkerhetstänk.

Så kastade vi äntligen loss. Det är ju det här vi har väntat på så länge.

Efter middagen gick vi ner till hytten för att ha lite siesta. Då knackar det på dörren och där står stewarden med en flaska vitt vin i kyla och på stapplande engelska förklarar att pavan är till Märit. Vi fattar ingen ting!

Men sen såg vi lappen han hade med sej. Våra vänner Karin och Bengt-Åke hade på något mystiskt sätt beställt en flaska vin via resebolaget till Märit med hälsningen "Grattis på födelsedagen i efterskott".

Inte ofta man ser unga fröken Norgren totalt svarslös, men nu var hon det.

Vårt första stopp var kolgruvebyn Barenstburg. Byn är en gammal sovjetisk kolgruveby, fortfarande i drift, men med mycket tveksam lönsamhet. Men ryssarna vill inte släppa taget om denna enklav på norskt territorium.

 Här besannades alla mina fördomar hur det ser ut i Ryska samhällen. Förfallet var allmänt förekommande, även om en viss modernisering sker. Upprustningen tar lång tid, man har ju inte precis byggvaruhuset runt hörnet i fall det skulle fattas nån spik eller brädbit

Ryska konsulatet var nästan den enda byggnaden som var i bra skick

 Här är svalbards enda skog

 Alla hus på svalbard är byggda på pålar som är nergrävda långt ner i tjälen för att dom överhuvud taget ska stå stilla. Här har pålsystemet gett upp och huset har hamnat ordentligt på sniskan.

 Här hittade vi också skörbjuggsörten. En c-vitaminrik växt som räddat en och annan från skörbjugg.

 En och annan bil fanns det här, men vi såg inte röken av någon snöskoter.

 Måsarna har sina favoritställen.

 Att upprustningen har startat såg vi några tecken på, bla det här taket.

 Men som ni ser finns det ett och annat kvar att göra.

 En väldigt lång och brant trappa fanns det ner till kajen, 269 steg tror jag att det var.

 Naturligtvis besökte vi puben på Barentsburgs hotell. Det gick till och med att betala med kort, men jag avstod. Vem vet om ryska maffian äger telefonledningen, då kanske kortet blivit kidnappat :-)

Vid 22-tiden återvände vi till båten för att fortsätta njuta av det otroligt vackra landskapet.

Bilden nedan är tagen vid 23-tiden på kvällen. Jag var tvungen att blända ner ordentligt mot solen för att det skulle bli nåt överhuvudtaget. I verkligheten var det ljust som på dagen och solen stod lika högt på himlen som den gör då.

 

Dag 3 Tisdag 7 juni

Tisdagen bjöd på blåsigt väder men det var 3 grader och solen tittade fram emellanåt.

Vid 9-tiden klev vi iland på Ny-Ålesund.

Ny-Ålesund är världens fjärde nordligaste bosättning. En fd gruvby, som nu är en av världens största klimatforskningsstationer. Här bor bara ett 30-tal människor året om. Under sommaren växer dock antalet då många forskare kommer hit.

En av våra guider, spelevinken Rickard!

Världens nordligaste hotell.

Och världens nordligaste postkontor. Härifrån skickade vi några vykort.

Kinesiska forskningsstationen. Ett av många länder, som forskar här.

Tundran.

Här är vi på väg för att kika på tornet, som Roald Amundsen ankrade sitt zeppelinare vid.

Fjällglim.

Till Karlssons stora glädje fanns det en järnväg och ett litet tågset.

Efter att ha kommit tillbaka till båten och ätit lunch, var det dags att ge sig ut i zodiakern. Vi åkte längst in i Kungsfjorden. Där såg vi den här renkon med sin kalv.

Här köar vi, i full mundering, för att få kliva i zodiakerna.

Härliga syskonparet, Helena och Micke!

Vitkindad gås.

En klippa full med måsar.

En glaciär har kalvat och lämnat efter sig ett litet isberg.

Istärna.

Första sälen, som vi fick se.

Guiden Axel, ser lycklig ut över sin is, som han plockat upp och tänker använda i drinken på kvällen.

Kaptenen bjöd upp oss till panoramaloungen för välkomstdrink.

Karlsson ser lite sammanbiten ut här. Efter en klunk av champagnen fick han ge sig iväg ner till hytten.

Sjösjukan slog till med full kraft! Vindstyrkan låg nästan på 20 m/s, och han var inte ensam om att bli dålig.

Guiden Rinie delar ut champagne.

Men jag (Märit) drack både mitt glas med champagne + Karlssons glas. =) Några snittar slank också ner. Jag hade ingen känning alls av sjösjuka. Jag satte på mig "sjömansbenen" redan i Longyearbyen!

Kapten Jocke skålar med oss!